ALF ENERSTRÖM

Läkare och politiker.

 
Rekviem för mänskliga rättigheter


Av Mats L önnerblad - Ledaren - 3 februari 2006

Under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 hölls det dödsmässa för entreprenörer och företagare, när krisbankerna med hjälp av staten förtalade och tvingade 60.000 skötsamma entreprenörer i konkurs, bara för att bankerna var på obestånd.

I fyra böcker har jag redan berättat vad som hände. Till och med Sverige Riksdag har reagerat på den allmänna uppmärksamheten – som mina många artiklar och böcker skapat – och uppmanat den socialistiska regeringen, att omgående sätta igång med en oberoende utredning.

Men trots att såväl Svenska Arbetsgivareföreningen (Nuvarande Svenskt Näringsliv) i sin Rapport om revisionsenkäten av utförd av SAF:s dåvarande chefekonom Jan Herin och Thomas Backteman redan konstaterat, hur det gick till när driftiga affärsmän plundrades på sina tillgångar, har de många fastighetsägare och företagare som drabbades, fortfarande inte någon fått någon som helst upprättelse. Direktivet från riksdagen har gömts undan. Någon oberoende utredning har fortfarande inte verkställts

Regeringen har helt enkelt struntat i riksdagens beslut. Det stora seminarium där jag själv medverkade år 2000, med titeln: ”Saneringen av den svenska bankkrisen, politiska beslut och konsekvenser” har heller inte medfört några åtgärder, trots att de många politiska makthavare som medverkade från nästan alla politiska partier (undantaget var socialdemokraternas f d finansminister Erik Åsbrink som hade anmält sig, men som inte kom). De politiska deltagarna i konferensen, enades till slut om att en oberoende utredning snarast måste verkställas.

I politiskt känsliga frågor där regeringen och oppositionen var överens, hur man skulle gå till väga för att hantera Sveriges största ekonomiska kris genom tiderna, är det egentligen ingen som längre vill utreda vad det var som skedde. I stället lägger man locket på. Om detta får fortsätta gör det att de drabbade aldrig kommer att få någon upprättelse, från vare sig bankerna eller staten.

När så även domstolarna agerar till bankernas förmån, trots att det numera är bevisat när bankernas obeståndssituation inträffade, finns det inte längre några större möjligheter till ekonomisk gottgörelse för alla dem som vara oskyldiga till vad bankerna ställde till med, men ändå förlorade både hus, livsverk och fortsatta möjligheter till försörjning.

Sverige följer helt enkelt inte de bestämmelser som stipuleras i Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Trots att alla Europarådets medlemsstater har ratificerat Konventionen – Sverige den 11 januari 1952. Det gäller både äganderätten som inte respekteras i artikel 5 som stipulerar att:

”Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet”. Och artikel 6 som klargör att: ”envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag”

I Sverige förföljer politikerna både företagare och politiska motståndare. Medan man tillåter bankerna att plundra företagare, utan någon ordentlig pantrealisation, som lagen föreskriver, så förföljer och internerar man även politiska motståndare.

Det har bla annat den kände läkaren och politikern Alf Enerström fått erfara, som förföljs av socialdemokraterna för att han ända sedan 1970, genom insamlade medel från allmänheten i stora annonser vågat kritisera delar av den socialistiska och konfiskatoriska politiken hos socialdemokraterna (och deras samarbetspartners miljöpartiet och vänstern).

Straffet för Enerström för att han vågat opponera sig mot den socialistiska politiken i Sverige, är att han numera tvångsintagits för psykiatrisk vård. Enerström juridiska ombud har flera gånger framfört klagomål, mot den omänskliga behandling som han utsätts för på den klinik där där han nu befinner sig. Det påstås att han lider av allvarlig psykisk störning. Ett uttryck som inte har någon som helst täckning i den medicinska vetenskapen.

Som alla läkare vet – måste det finnas tydliga symptom – för att kunna ställa en diagnos. Det är bara med utgångspunkt från en diagnos man kan bedöma vilket åtgärd man kan vidta för att bota patienten.

Den tidigare chefen för Mariebergskliniken dr Lars Gävert, ville inte ägna sig åt tvångsmedicinering av en kollega bara för att politikerna ville så. Därför sparkades han. När sedan efterträdaren, vårdhavande läkaren Peter Lewin sedan satte igång medicineringen blev han avsatt. Det skedde två dagar efter att ett brev till allmänheten blev publicerat om misshandeln. Ändå fortsätter tvångsmedicineringen utan att man kunnat fastställa några symptom. Så behandlas oppositionella i dagens Sverige.

Utan diagnos tvångsmedicinerades den nu den 76-årige Enerström, med neuroleptica under flera månader. En behandling som kan leda till bestående hjärtfel och en förtidig död.

För många av de oskyldiga företagare och entreprenörer som drabbades av bankkrisen har dödsklockan redan klämtat. Skötsamma familjeföretag som funnits i decennier har försvunnit. Krisbankerna har ostraffat kunnat beslagta både fastigheter och företag under bankkrisen. Behålla dem efter eget gottfinnande eller sälja vidare till utlandet. Många företagare har redan begått självmord, andra har inte orkat leva längre.

Så behandlas företagare och oppositionella i dagens Sverige, utan att vare sig allmänheten eller omvärlden reagerar.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt